Ett steg framåt, två steg bakåt.
Igår tog jag hunden med mig och gick en prommenad på ca 3 timmar. Hon var väldigt trött när vi väl kom tillbaka. Jag hade fått rensa mitt huvud. Allt var tomt, och jag kände styrka. En stryka som idag är totalt borta. Idag är jag så jävla förbannad, arg och besviken. Hur kan man ge upp något så stakt, så fint för detta lilla?
Det finns par som kämpat sig igenom mycket svårare saker. Den enda anledningen jag kan finna är att kärleken inte finns kvar. Hade den funnits där så hade man haft viljan att kämpa. Kämpa för det fina vi tillsammans byggt upp under sju år. Jag är så besviken, för jag hade inställningen till att det var vi i all framtid. känns så snopet, hur kan man tro så fel?
Det gör så ont när jag tänker på att denna fina människa ska ge sina fina omtänksamma handlingar till någon annan. Det gör också ont att man kan gå så rakryggad ur en 7 år lång relation. även här måste anledningen vara att kärleken inte finns kvar.
åååh jag trodde att du älskade mig!!
<3
